Ute skiner solen. Igen har mina tankar fladdrat iväg till dagen jag sent (aldrig?) kommer att glömma. Den morgonen kunde jag inte ens ana vad som skulle hända.
En dag då jag började jobba på eftermiddagen och slutade klockan 17. Jag var påväg hem och ca 200 meter hemifrån fick jag sladd med bilen på en grusväg när jag faktist körde under den tillåtna hastigheten som är 80km/h. Det sladdade in på vänstra filen mot en elektris stolpe och en sluttning och jag tänkte bara "inte dit, inte dit!" tillika som jag kände adrenalinet strömma runt i kroppen. Jag fattade hårdare tag om ratten och fick bilen styrd mot min egen fil igen. Jag förstod att jag var påväg i det låga diket vid den högra filen och slappnade på sätt och vis av då jag tänkte "jag hamnar i diket, men jag klarade mig. Diket är ju lågt". Jag kan inte beskriva ljudet som lät när bilen slungades i det låga diket som bara var sand, rötter och sten. Men där tog det inte slut, bilen for i diket och rullade runt ½ varv och blev med nosen neråt vägen. Jag öppnade ögonen och tänkte "snabbt ut, det kan börja brinna!" Så skulle jag lossa säkerhetsbältet och det var nog först då jag förstod att bilen var på taket.
Jag tänkte att jag nog kommer att bli tvungen att sparka ut förar rutan eftersom jag knappast kommer få upp dörren. Jag märkte till min förvåning att rutan redan var sönder och jag kröp snabbt ut genom det.
Väl ute fick jag en chock, man förstår liksom inte hur det är att se den bil man alldeles nyss körde med ligger upp och ned i diket ganska nära ens hem. Jag ringde pappa och har egentligen ingen aning om vad jag sade eller pratade med honom om. När jag frågade senare frågade sade han det var ungefär "pappa, ja körd ut å de for irunt å bilen e i diket, det blöder nånstans ifrån, va ska ja göra??!!!!?!"
Pappa sade att han är på jobb och kan inte komma just nu. Sedan sade han att han såg ambulansen och att han skulle säga till dem att komma ner. Vänta där sade han. Jag gick omkring och vågade inte gå helt nära bilen. Jag var rädd för att den skulle börja brinna. Jag var yr och chockad och satte mig ner på knä vid dikeskanten. Jag vågade inte svälja ner spottet i munnen för jag var rädd för att det skulle vara glassplitter som kommit från förar rutan som gått sönder.
Sekunderna kändes väldigt långa.
Fortfarande chockad. Illamående.
En röd personbil stannade brevid mig. En man och en kvinna hoppade ut. Mannen frågade på finska om jag var ensam.
Ja.
Kvinnan kom fram och gav mig näsdukar. Jag hade blod på handen och i ansiktet. Bara skrubbsår men i all yrsel trodde jag att det var värre.
De visste inte vem jag var och jag kände inte heller igen dem. Vänliga var de.
Jag satt fortfarande på knä med den vänliga kvinnan bakom mig när jag funderade och tittade på alla saker som flugit ut från den söndriga bakrutan.
Efter ett par minuter som kändes som en evighet med dessa vänliga främlingar kom ambulansen. Jag kan inte förklara hur lättad jag var över att se och prata med ambulanspersonalen.
Ena ambulansmannen frågade om jag visste vad som hänt och ledde mig sedan in i ambulansen. Den andra ambulansmannen berättade att det var en rutin för trafikchaufförer att blåsa i en alkoholmätare, sagt och gjort, inget alkohol i blodet- såklart!. Kontrollering av ryggen och bröskorgen samt nacken genomfördes och allt verkade okej. Sedan sade ena ambulansmannen att "nu kom din pappa hit" och jag kände en ännu större lättnad.
En rekommendation om att jag skulle åka till Salo sjukhus på ytterligar kontroll för säkerhetens skull framfördes av ambulanspersonalen och pappa och jag åkte i hans taxi till Salo. Först på vägen mindes jag att jag slått i huvudet någonstans och kände att jag hade ont i ena sidan av låret. Först i Salo upptäckte jag att fickorna i mina kläder var fulla av sand och glassplitter. Läkaren informerade mig även om att jag hade glassplitter i håret och plockade bort det mesta hon såg.
Jag fick recept på några muskelavslappnande piller och hon sade att jag skulle ta det lugnt följande dag. Att jag nog inte helst skulle jobba.
Följande dag var jag väldigt öm och ganska sjuk i många delar av kroppen. Jag upptäckte några blåmärken på vänstra sidan av min kropp och skrubbsåren av väldigt små. Jag är väldigt tacksam över att jag inte stötte mig mer.
Jag är tacksam över all hjälp jag fick. Alla vänliga som gett stöd och lyssnat när jag behövt prata. Jag tror att jag ännu någongång kommer att behöva prata om det som hände. Förstår du hur mycket man hinner tänka under dedär 5-10-15 sekunderna som allt detta hann ske på? Jag tycker att det kan vara svårt ibland. Nästan varje dag tänker jag på det som hände. Ibland börjar jag tänka på det för att jag har extra ont i nacken, ryggen eller axlarna. Ibland för att jag ser en krockad bil i tidningen och ibland för att jag igen drömt en mardröm om det.
Jag är även väldigt tacksam över att jag klarade mig så bra som jag gjorde!
Jag kan inte känna eller säga annat än, Tacksamhet.
